Lätt att döma dem du inte känner

Mitt huvud sprängs av tankar. Känns som jag inte kan få ut dem på rätt sätt.
But i will try.....
Mitt samvete är så illa att jag helst vill glömmas bort. "Gör om, gör rätt". 
Men jag kan inte sluta existera på grund av val jag gjort. Först nu när mitt liv är där det ska
börjar jag reflektera över saker.
Dem senaste 3 åren av mitt liv har jag varit inlåst på rättspsyk. Jag har mött människor jag helst vill glömma. Men det går inte, dem har satt för djupa avtryck i mig. En "vän" jag hade på första avdelningen jag kom till var en trevlig kille. Han hjälpte mig att fixa tv:n, datorn, lärde mig spela komplicerade spel på internet. Vi pratade ofta, tog en kopp kaffe och hade många roliga stunder. Efter två års vänskap inser jag något som vänder mig upp och ner, in och ut. 
Han...min...vän....har dödat sin dotter. Jag har rört hans händer, spelat ur samma kortlek som honom. 
Något jag bestämde mig för fort var att jag aldrig skulle vara rädd. Men hur lätt är det? 
Men jag var även fast besluten om att aldrig döma honom för vad han gjort. Jag var inte inlagd 
för att få vänner utan för att bli frisk. Skulle jag tänkt på vad andra gjort hela tiden hade jag glömt
bort mig själv. Jag har inte kontakt med någon jag mött inom rättpsykiatrin i verkliga livet. Då och då skickas ett och annat meddelande på facebook, och där får det stanna.
Mina 3 år som inlåst har gett mig mycket tid att tänka på ett och annat. 
Ofta fokusera jag på andra istället för mig själv. Mest i början av min vårdtid. 
Jag var snabb att döma allt och alla. Kunde sitta och gissa vad folk hade för diagnoser. Men hur roande är det? 
Och här tog orden slut.... 
Men vad jag vill ha sagt är att man inte ska döma någon.
Gillar du inte människan du ser, fine. Ge inte den mer syre i din hjärna utan låt den passera...
 
 

Om

Min profilbild




RSS 2.0