Tro rätt tro fel
Hon knäpper sina händer och ber...
Blev att baka bullar men tyvärr smakar dom skit. Något i jäsnings processen som gick fel.
Men bättre lyckat nästa gång.
Har idag redan rökt upp en ask ciggaretter idag är så jäkla nervös men jag vet inte varför.
Försöker sätta ord på vad det är men går inte..Har varit nere och hämtat vid behovs medicin redan men fan vad denna ångensten ska vara svår att bota. Önskar den gick över om man tog en alvedon. Ska nog uppfinna ett mirakel medel som botar alla psykiska besvär och sedan ta patent på det..
Låter bra va?
Det var ju ett jävla fel på mig som adrig kan vara seriös...
Åhh!
Paaaang blev svin trött nu...
&
&
&
Bluff
Jag trodde aldrig förr att stolthet kunde värka,
Att glädjen kunde gråta,
Och tårar kunde le..
Jag mår inte bra. Första dagen i friheten på måånga dagar sviker mig. Jag trodde verkligen att detta skulle gå bra men sanningen är nog något annat.
Om jag skär mig en gång till så skickar personalen upp mig på sjukhuset igen. Det skrämmer mig.
Jag kanske hamnar i ett tillstånd som gör att jag skadar mig. Det dåliga måendet blir då liite bättre. Och sen ska man få straff för att man mår dåligt.
Jag vill inte ha straff för att någon annan gjort mig illa.
Som vanligt blir det vi "offer" som får lida medans andra får sitta i fängelse i två år och inte ens komma ut med lite skam. Dom fortsätter leva som vanligt medans "vi" lider dagligen hela livet.
ÅHH JAG HAR PANIK! INTE ÅNGEST UTAN PANIK...
Mina fötter har varandra, men mitt hjärta har ingen
I want to be beautiful
Don't tell me i'm beautiful, when i'm the ugliest man on earth...
Jag säger inte detta för jag vill att folk ska säga "nej men du är fin", jag menar det verkligen detta och det är min självuppfattning. Visst kan jag ta bilder och tycka att mina ögon blev bra,läpparna ser fylliga ut osv. Men det är bara för stunden och sedan kommer tankarna om att jag vill förändra hela mitt utseende. Vara smal,fixa läppar och bröst,göra hak fettsugning mm.
Jag tror aldrig jag kommer bli den personen jag hoppas på. Jag har för höga krav jag inte kan leva upp till.
Jag vill få alla runt om kring mig att tycka jag ser fräsch ut,har städat,ser glad ut. Men sanningen är andra
1. Jag har inte duschat på 2-3 dagar
2. Jag sopar skiten under mattan
3. Jag är ledsen.
Senast idag fick jag höra att jag såg jätte pigg och glad ut. Men jag är tröttare än någonsin och väldigt nedstämd.
Är det bra eller dåligt att se glad ut? Någonstans i mig gör det ont att folk inte kan se att jag är ledsen. Men hur ska dom kunna veta om jag inte berättar något?
För mig känns det som alla kan se igenom mig. Se vad jag har varit med om och därför veta.
Äsch, jag önskar mig bara ett värdigt liv som inte går ut på detta.
Känner att jag bara sitter och tycker synd om mig själv när jag rabblar upp känslor på känslor. Men vad ska jag annars prata om? Hur fint vädret och och hur underbart det är att höra fåglarna kvittra? Njä, då hade det inte varit Ericas blogg utan en fantasi värld..
Do not say freak
Det är inte roligt att åka hiss.
Jag är helt säker på att den ska braka ner till källaren. Jag läser max vikten varje gång jag ställer mig i den, och det står alltid samma sak "max 500 kg". Kanske har dom skrivit fel? Vilket betyder att min kropp är övervikt för den och att den inte håller.
Varför tar jag hissen ens när jag har dödlig fetma enligt bmi?
Dom håller på att måla om i trappen och jag gillar verkligen inte att gå där när det står människor där. Dom kommer inspektera mig in i lilla minsta detalj och slå vad om vad jag har för mediciner och vilken diagnos jag har.
Snacka om hur jag ser ut och kommer säga "skulle jag vara henne hade jag rört på mig mer"
Nej alla spekulationer klarar jag inte av nu...
Idag ska jag göra lite friskt i mitt liv, gå in till stan och träffa min fina Sousan och fika och handla smink. Min foundation är på sin sista refräng nu och behöver klippa upp den idag för att få ut det sista. Klarar mig inte utan foundation, måste täcka alla ojämnheter lite i alla fall. Sen hatar jag mina fräknar som börjar komma fram nu.
Satt för någon dag sedan gråtandes och försökte täcka alla mina ärr, det gick....mindre bra. Fast jag säger att jag inte bryr mig om vad folk säger om mina armar gör det väldigt ont. Dessa blickar från folk är hemska. Och när folk smidigt försöker(?) ta bort sina barn från mig sårar. Jag är inte farlig. Jag skulle aldrig kunna röra en annan människa. framför allt inte barn. Jag är inte ens säker på att jag hade slagit tillbaka om någon misshandla mig.
Något som folk gör omedvetet kan få en ner på botten. Dom kanske inte tänker på att dom tittar vädigt mycket eller försöker säga något tyst till personen bredvid. Men jag lovar, jag hör hur tyst du än försöker viska. Mina öron går på högvarv när jag är ute just för att jag vet att någon kommer säga något. Och hur du än försöker få din vänninas uppmärksamhet på mig så ser jag det. Jag märker minsta lilla tecken på att någon säger eller tittar på mig.
Så tänk efter hur du uppför dig ute eller inne. Om det är någon med rullstol,någon utvecklinsstörd,någon överviktig,någon med cancer. ORD OCH UTTITHET sårar mer än vad du tror.
Jag försöker
Snälla jag ber dig, ta mig härifrån nu.
Jag orkar inte ha det såhär längre. Mörkret kväver mig långsamt och det är så in i helvetes plågsamt.
Jag kan inte andas,mina ben skakar,får inte fram ett ord. Håller jag på att dö nu?
- Just det dom säger att jag har ångest
Sömnen får rädda mig nu!
Vägrar att falla
Håller i mig så hårt jag kan. Krampaktigt kämpar jag för att inte tappa taget. Jag är så rädd för att falla. Faller jag nu, så tror jag inte att jag klarar av att resa mej igen
Händerna blir vita av ansträngningen. Får träningsvärk i själen av allt kämpande. Men det måste fungera, jag måste fungera. Fungerar inte detta vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag vill inte tappa taget och falla ner i det djupa, svarta och tysta mörkret.
Hur klarar jag av vardagen? Ja, riktigt ärligt så vet jag inte. Man gör saker för att man måste, borde, ska eller förväntas att göra det. Någonstans stänger man väl delvis av, för att orka. Sen hinner allt ifatt igen. Allt kommer på en gång och maler på i hjärnan gång på gång. Jag blir anfallen av miljontals känslor.
Känslor som jag inte kommer överrens med. En del av dem vill sudda ut mig, men jag vill bara sudda ut dem. Jag orkar inte med att känna allt. Ibland blir det för mycket, och då krävs ännu mer kämpande... Hur går allt ihop? Jag vet inte. Nej, jag vet helt enkelt inte.
(Informerar om att jag har en tändare i bröst fickan, men det ser ut som bröstvårta vilket det verkligen inte är) haha!
Ville bara skriva det tydligt så ingen tror något annat!
Mina vikt problem
Så jävla jobbigt, har ätit två paket syltkakor igårkväll/natt. Blir så trött på mig själv. Känns som mitt liv går ut på att äta? Varför ska jag plåga min kropp mer än nödvändigt? Jag bär redan på XX antal kilo för mycket vill inte räknas som EXTREM fetma isället för fetma. Är väl antagligen på väg mot det första alternativet. Varför finns dessa kategorier ens? Förritiden var det så att dom med mycket fett på kroppen räknades som rika dom smala som fattiga. Nu är det tvärtom, man får ofta läsa om att "underklassen" är överviktiga,röker mm. Dessutom anses överviktiga som "fula" "äckliga" "luktar" vem fan kom på detta? Varför kan man inte så vara som man är bara? All denna press är ofta anledningarna till ätstörningar. Sen kanske det inte är så hälsosamt att vara överviktig men det är de inte heller att vara underviktig. Och en "normal" stor kan också leva väldigt ohälsosamt. När jag var "normal" stor (enligt BMI) så levde jag vääldigt ohälsosamt och hade en dåligt relation till mat. Jag kunde äta chips,godis och skräpmat varje dag men endå hålla vikten.
Och vad hände sen?
Någonstans tappa jag kontrollen, låg inlagd och åt allt vad jag kom över. Det blev mitt sätt att trösta mig själv. Och samtidigt kunde jag inte röra så mycket på mig. Fick ju inte gå ut och hur roligt är det att gå i korridoren? Och dessutom vem tänker på mortion när man kämpar för sitt liv? Jag är duktig på att säga "medicinen har gjort mig fet" kanske ett sätt att försvara mig? Medicinen har väl sätt till med att ämnesomsättningen sjunkit och att man blivit mat sugen och inte känt någon mättnad, men det är endå jag som valt att stoppa i mig sakerna. När jag fick in lyrica så kom mina "problem" och lyrica är väldigt känt viktuppgång.
Jag vill vara smal och vacker, och fortsätta min dröm!
Från detta:
↓
Till detta:
↓
Kan ni någonstans förstå min ångest över detta eller är det bara jag själv som kan känna den?
Jag ger upp
NÄ nu får det fan ta och vara nog. Skriver detta i ren desperation varför har jag ingen aning om, vill väl dela med mig vav mina tankar helt enkelt.
Min förvaltare ringde mig idag och fråga om jag hade tid så vi kunde gå och köpa dammsugare och golvmopp. Visst tänkte jag, tänkte också att idag ska jag försöka vara trevligt och följsam efter som att vi alltid tjafsar om helt löjliga saker. Ansträngde mig verkligen och bilfärden till citygross gick bra.
Väl inne i affären hitta vi en dammsugare efter många om och men. Sen bröt det loss. Jag ville ha det rosa moppsättet som låg i en förpackning med dammvipa,fönster skrapa och två damm trasor det kosta endast 99 :-. Men det tyckte inte hon för att det var en "platt" rengörningsmopp. Så fick ta en annan.
Sen skulle jag handla mat och då kom nästa problem, hon tyckte jag skulle ställa mig och göra kycklingfilé. Försökte förklara att jag inte klarar det med mitt psyke. Då sa hon "du har ju jobbat i kök innan" JA det har jag men då var jag "frisk". Jag har sånt problem med att llaga mat att jag hellre tar en påse chips. Sånt problem har jag! På vägen hem sa hon "jag förstår att din mamma är trött på dig så motsägande du är" vad ska man svara? Blev arg och förklarade situationen mellan mig och mamma just nu. Sa också hur min uppväxt hade varit. Då trodde hon i stort sätt inte på mig och då kom alla minnen tillbaka. Dom gångerna jag bad om hjälp med problemen hemma och hade bevis på det. Så sviken jag blev av myndigheterna.
Detta gjorde självklart att jag fick väldig ångest. Tycker det är jätte jobbigt när folk yttrar sig utan att tänka sig för. Sitter jag här för att mitt liv varit perfekt? Knappast va! Jag skyller inte allt på mitt liv men det har präglat mig mycket. Visst, jag kanske hade en störning när jag redan föddes? Vem vet? Men det livet jag levt har satt spår i mig både på ont och gott.
Jag har lärt mig att läsa av människor väldigt snabbt, hur dom rör sig, vad dom säger, vad dom skriver. Förstår oftast vad dom vill ha ut av det och de har jag väldigt stor nytta av. Jag påstår inte att jag är något jävla geni eller tankeläsare, detta är bara något jag har lätt att förstå. Kan oftast lista ut vad baktanken är, om dom vill låna pengar eller något.
Nyss när jag sitter och skriver detta kom nästa smäll, jag ska till tandläkaren IMORGON. Får ju sms dagen innan, och på mitt schema står det torsdag. Ingen stor sak tänker ni säkert, men jo det är det. Jag behöver tid att samla mod och gå dit. Är ju jäkligt rädd för tandläkaren som ingen nog har missat.
Panik ångest kom och ät upp mig...
Tvångstankar
Försöker förstå vad som händer i mitt huvud. Livet äter upp mig bokstavligt talat. Har inte skrivit om detta så mycket för jag känner mig rädd men mina tvångstankar äter upp mig. Haft tvångstankar sedan jag var liten. Då mest med att jag skulle göra allt två gånger eller köpa två likadana saker. Men nu är det talet åtta och det gör att allt tar sån jävla lång tid. Tända ciggen åtta gånger,dricka åtta klunkar,låsa och låsa upp dörren åtta gånger osv. Idag har jag fått ställa alla shampoo och balsam med texten fram,vända ut och in på kläderna. Jag seriöst blir galen på detta. Även att läsa folks inlägg åtta gånger dyker upp. Gör jag inte "detta" som dyker upp blir jag galen. Börjar skaka och gråta och tänker att livet blir mycket bättre om jag gör det som sägt i huvudet! Dessa tankar tar säkert 2 timmar om dagen.
Fredag
Jag känner mig oviktig och precis som någon som inte räknas. Jag är bara en i mängen av alla som mår dåligt. Varför skulle jag då få hjälp när det finns så många andra som behöver den? Varför ska det läggas stora resurser på mig som i stort sätt väljer att skada mig och stoppa dom underbara pillren i munnen? Visst jag vill bli fri från detta men är så förbaskat rädd för att byta livstill. Vad händer när jag mår bra? Hur kommer jag beté mig och hur kommer jag tänka på det som hänt innan.
Sista dagarna har varit jobbiga. Har bråkat med personalen och med mamma. Personalen bryr jag mig inte om men mamma gör jag. Skrev till henne att jag inte klarar av hennes sällskap just nu och vi får se vad som händer när jag kommer ut från behandlingshem. Det ligger en stor orsak bakom detta som jag väljer att inte ta upp här för det är privat. Kommer jag verkligen inte att se mamma innan jag åker iväg till ett främande ställe. Nej nu orkar jag inte spekulera i detta. Ska tvätta bort ansiktsmasken nu, synd att det inte finns program så man kan sända lukt för då hade ni fått lukta hur underbart den doftar!
Besviken
Arg, ledsen och besviken...
Känner mig totalt nedtrampad av personalen. X och Y var helt säkra på att mina sår på armen var nya fast dom är en vecka gamla försökte först snällt förklara att att det inte stämmer men dom var säkra på sin sak. Dom hån flinade när jag blev irriterad och X sa "Y sa X nu gör du så Erica blir arg på mig ochså hihi" Vad var det roliga? Kanske inte låter så farligt men jag tog väldigt illa vid mig. Sen i morse när jag skulle diskutera detta med X så kom hon fram till att lappen på bordet la jag fram så dom skulle se det. Men saken är den att använde den lappen när jag tog bilden "The pain will kill me". Blir bara så fruktansvärt besviken.
Ska ju till vådcentralen idag och då hade dom bestämt att jag skulle gå själv fast att dom vet att jag inte klarar det. Fick till svar "du hade ju varit lite sur på personalen". Så bara för det ska jag behöva gå själv? Åhh. Men nu blev det i alla fall så att jag för följe dit och upp sen får jag vara själv med läkaren och ta mig där ifrån ensam. Säger bara en sak, FUCK MY LIFE!
Känner mig förlamad
Hej 
(Låter som en start i en dagbok)
(Låter som en start i en dagbok)Vart har dagen tagit vägen? Jag gick ju nyss upp, känns som jag tappat tidsuppfattningen lite. Idag har jag träffat Eva och Björn dom kom hit i förmiddags. Tyvärr hade dom dåliga nyheter med sig men det löser sig hoppas jag. Kommer ställa upp så mycket jag kan och orkar. Vet själv hur det är att sitta i klistret och hur mycket man uppskattar att någon finns där och hjälper en.
Det är tråkigt att min hand har blivit mycket värre sen igår ser ut som en elefant nu. Så imorgon ska jag till läkaren kl 14. Skönt att äntligen få veta vad det är. Har jag otur kan det vara multiresistenta baktarier och då är jag illa ute och det är inte det minsta roligt. Känns som allt händer mig just nu. Ett kasst mående och kroppen mår också dåligt vilket är ganska uppenbart. Jag ska inte skriva massa negativa saker här nu för jag vill inte att min blogg ska bli så. Jag har svårt överhuvudtaget att blogga om hur jag mår just nu. Ibland funderar jag på att lägga ner bloggen och det är en sån funderare nu.
Ska jag lägga ner bloggen? Och i så fall ska jag låta den finnas kvar så vem som helst kan gå in?
Ensam vandraren
Idag har jag mest gått omkring i min egna lilla värld. Inte orkat med folk och dragit mig undan. Känns skönt att vara ensam för jag vet inte när fasaden rasar, vilket är väldigt snart. Har orkat hålla humöret uppe när jag träffat folk men sen kom den känslan att inte duga igen. Alltid är det samma sak, känns som djävulen straffar mig för något jag gjort tidigare i mitt liv. Bröt ihop totalt idag.
Folk har önskan att bli smalare medans andra har önskan att bara få känna lite glädje för en kort stund!
Ge mig mitt liv tillbaka
Jag vill bli frisk NU
Self harm
Nästa gång står jag inte där för att bli räddad,
Nästa gång gör jag det,
Jag är rädd för mig själv nu, jag håller på att tappa kontrollen. Även fast jag ler är det krig inuti.
Jag vet vad som håller på att hända,
Jag vet vilket spår jag går nu,
Jag skriker inte längre på er hjälp,
Jag känner mig hjälplös.
Ser du inte att jag gråter?
Nej detta är inget inlägg där jag skriver att jag ska ta livet av mig för det skulle jag aldrig kunna göra. Jag skulle aldrig kunna belasta mina läsare med det och dessutom finns det anhöriga som läser. Ni behöver inte vara oroliga detta är bara en text som beskriver hur jag mår. Imorgon mår jag bättre
En jobbig dag
Det sjuka är tillbaka igen efter ett tag lycka. Skadandet tar över min vardag och jag ser ut som en kött bit med flera sår som skulle beövas sys. Men eftersom jag inte ville det gjorde jag mitt bästa för att dölja det ett par dagar tills det var försent att ge mig konsikvenser. Men igår kom det fram efter att handryggen svullnar pga av infektioner. Det konstiga är att såren inte sitter där. Hur som helst förklara jag mina tankar och dom blev så klart oroliga. Fick prata av mig en timme eller två. Senare mötte jag en kompis som var stup full. Skulle hjälpa denna upp till sin lägenhet med h*n gick till mig istället fast jag inte ville. H*n hade en box vin som h*n förklarade att resten var mitt. Försökte snällt förklara att jag inte ville ha och drack inte. vad gör personen då? JO öppnar mitt skåp och tar fram min tobak och skulle hälla vin på den. Personen var också hotfull mot både mig och personal. Som en räddande ängel kom en personal förbi och tog bort personen från min lägenhet. Då får jag höra att jag är en falsk fitta, bara för att jag inte vill se dig må dåligt eller ha ett "missbruk" i min lägenhet? Kan inte utsätta mig själv för det..
I förmiddags kom ssk hit och kolla på min svullna handrygg och sår. Ska antagligen få in medicin för jag har infektioner. Hinner ju inte sluta en kur innan jag påbörjar en annan. Fick också förklarat att min kropp kan bli imun mot medicin om jag äter för mycket.
Ljus dag, mörkt hjärta
Kanske är det dax för mig att fullständigt kollapsa?
Hon kämpar för sitt liv
Jag gillar inte längre att skriva om mitt destruktiva liv eftersom folk missuppfattar och det smittar. Men detta är min blogg, rätt? Ska försöka skriva om vad jag har i huvudet men får se hur det går. Senaste dagarna har jag bara tänk på skada. Allt jag gör eller ser tänker jag destruktivt. När jag rakar benen,skär bröd,duschar,röker. Ja listan kan göras lång men tror att ni fattar poängen. När någon frågar hur jag mår ler jag och säger bra. Det gör så jävla ont, jag vill bara skrika ut hur jävla dåligt jag mår. Få en hård tröstade kram. Men allt jag gör är att fejka mitt mående. Varför gör jag detta? Jo för jag orkar inte ta dessa långa diskutionerna varför jag mår dåligt. Vad som har hänt i mitt liv. Jag har försökt bearbeta detta sedan jag börja på BUP 1995 till 2008. Förstår ni hur lönlöst det känns då? Det leder ingen vart, alla samtal jag haft har inte betytt något. Nu sitter det folk som vet om mitt liv, dom kan sitta där och tänka "Undrar hur det gick för Natalie". JO det gick åt helvete. Hon sitter med psykisk cancer och kämpar för sitt liv. Det är inte alla som överlever. Men hon lever i alla fall - Blir känsligt i huvudet nu slutar skriva.
Ont,ledsen,besviken,trött
Jag mår verkligen inte bra, tandläkaren var ett stor fiasko. Bedövningen tog inte pga av mina mediciner så det var verkligen smärtsamt. Fick helt enkelt bita ihop och försöka fokusera på lustgasen. Ett tag var jag nära på att ge upp och sticka där ifrån men det hade resulterat i att det hade blivit sjukhus tandläkaren där dom kan söva mig så jag slipper smärtan. Men jag härda ut och dom kunde rensa roten. Hon sa att nu ska nerv trådarna vara döda inom två dagar och fick med mig starkare smärtstillande hem. Skönt äntligen ska jag få sova utan smärta.
Jag trodde förut att jag visste vad tandvärk var men det visste jag verkligen inte. Det gör så ont att det sätter sig på psyket. Det säger alla andra också som haft tandvärk. I början av tandvärken trodde jag att det var pms därför jag mådde så dåligt men jag insåg senare att det var pga av tandvärken.
Nu har jag fått påminnelse att bädda rent i sängen fast att det nyss är gjort. Mitt lakan var inte så fräscht - Ingen kommentar. Sagt som gjort, byta även örngott så nu ska jag sova skönt i natt.
Såhär ser en ledsen Erica-Natalie ut när hon har ont och vill ge upp alla tänder.
Vill ju bara hjälpa
Jag blir bara arg och ledsen när mina närmsta får problem. Jag ska egentligen inte blanda in mig men jag vill så gärna hjälpa andra innan jag hjälper mig själv. Det är så jag fungerar och alltid har gjort. Framför allt bryr jag mig om mina syskon och mamma. Det är prio ett. Vill att dom ska ha det så bra som möjligt. Skulle kunna dö för dom. Som sagt jag är bara så arg och ledsen.
Lite ytligt bara
Det händer som sagt mycket i mitt liv just nu om det nu är värt att kalla liv.
På tisdag är det nytt möte agn mig och jag hoppas det blir bra.. Kommer inte skriva så mycket personligt i bloggen på ett par dagar utan bara lite ytligt. Är inte så intresserad av att dela med mig av mitt liv just nu och trigga igång andra att må dåligt vilket lätt kan hända. Jag läser själv bloggar som jag tar illa vid mig av och känns som personen skriver "dissar" som ska vara kopplade till mig. Jag vet inte det kanske bara är en ren tillfällighet att det blir så..
Nu har jag nyss pratat med ssk agn min livssituation och fick lite hopp och glädje.
