Ett försök att förklara personlighetssplittringen

Tänkte skriva det inlägget om Erica och Natalie nu (Erica-Natalie som jag kallar mig som)...
 
Jag är döpt till Natalie Eva Erica och levt med det namnet tills jag var 18 år och började må dåligt.
Någonstans i en psykos bytade jag namn till Erica som är mitt tredje namn. Jag passa även på att byta efternamn från Wallman till Ekblad men det var något jag hade tänkt på ett tag.
...
På något sätt blev Erica den onda delen i mig och Natalie den goda. 
Jag pendlar flera gånger om dagen med att vara någon av dessa. Erica är den som skär, är fet och väljer fel val.
Natalie är den som är smal,smart,väljer goda val och framförallt har respekt för sin kropp.
För mig är det väldigt svårt att leva med två olika personligheter och dom senaste åren är det tyvärr Erica som varit starkast. Men Natalie kommer fram också så henne får jag inte glömma.
När jag är mitt uppe i att vara Erica så vill jag hitta Natalie, krama henne och säga att hon inte ska vara ledsen och rädd för Erica, hon är inte farlig för någon annan än sig själv.
...
Jag jobbar för att Natalie ska komma tillbaka på heltid och därför får jag haldol injektioner depot var 3:de vecka. Jag kan lova att det är ett heltidsjobb att vara så splittrad.
...
Mitt allvarligaste självmordsförsök där jag var nära att dö gjorde jag för att jag just då var Natalie och ville ha död på Erica. Men jag börjar förstå mer och mer att det inte går att bara ta död på en av dessa personer.
Natalie brukar inte göra såna saker men hon "jag" var desperat.
Natalie är en väldigt säker person med framtidsdrömmar och vill så mycket men tyvärr förstör Erica en massa.
Natalie har INTE ärr eller äter tabletter, därför blir det svårt att leva med henne på heltid.
.......
Vet inte hur jag ska förklara detta bättre men jag gjorde ett försök.
Jag har svårt att skriva jag när det är Erica eller Natalie.
Skulle jag haft en bild på Natalie hade jag lagt upp den här i detta inlägget men det finns bilder på henne någonstans i bloggen. Ska se om jag hittar och redigerar detta inlägget.
Hoppas i alla fall att ni förstod vad jag menade när jag försökte förklara "Erica-Natalie"..
 
 
 
 
 

Agn mitt skadande

Får ofta frågan "varför och hur börja du skada dig" och en gång för alla kommer jag svara på denna frågan tänk svara förut men raderat hela historian för det är ett känsligt ämne men here we go!

Jag har under hela mitt liv som jag kan minnas skadat mig något sätt, mina första minnen är från jag är 5 år jag slog mig själv på dagis med hammare (en sådan i trä) fick jag blåmärken skyllde jag alltid på någon annan. Fick ofta höra att jag var ett "konstigt" barn. Jag hade det ganska rörit runt omkring mig och kom på detta sätt att fly men att skära fanns aldrig i tankarna DÅ! Åren gick jag blev allt äldre och skadandet blev mer av en vardag. Jag var en känslig person grät ofta och var utåt aggerande. Fick min första ADHD utredning men ikke det hade jag ej! Jag minns min första dikt jag skrev när jag var nio år som hette "hallon och blåbär" eftersom jag såg ut som ett, först blev jag röd och sen blev jag ju blå...Hur som helst så blev jag mobbad i skolan för jag aldrig hade dom nyaste kläderna,leksakerna ja allt barn kan mobba. När jag var 10 år hände det första gången jag rispa mig på riktigt döljde detta för mamma och hon skulle inte få veta det förens 3 år senare. Jag rispa mig ofta och insåg att hammaren inte längre var aktuell..När jag var 11 år skar jag mig med rakhyvel hade då inte kommit på hur man pillade ut rakbladen..Detta fortsatte och när jag börja 6:an reagerade lärarna på att jag gjorde mig själv illa mycket då jag också "sudda" mig på handryggen så det blev ett sådant bränn märke. Fick gå till kuratorn på skolan men skartta mest åt henne, ingen annan hade ju pratat så till mig! Ett år gick till och nu gick jag i 7:an och kuratorn ringde en dag mamma när jag sagt till henne att jag ville ta mitt liv blev inskickad till psyk första gången och mamma fick veta att jag skar mig hon blev såklart ledsen och rädd, hennes lilla flicka gjorde sig själv illa..Fick börja på BUP! Och allt fortsatte åren gick och när jag var 17 sluta jag skada mig (iaf ett litet tag) kom nämligen till världens bästa fosterfamilj. Jag var trygg och hade respekt för dom! Men en dag hände det IGEN.(18 år).Jag blev "dumpad" av min stora kärlek och jag "kom på" att nu var det dax att skära sig. Sagt som gjort, och foste rmamman kom på det och skicka in mig till psyk och där fortsatte jag mer och mer hela tiden, efter 3 månader såg jag hemsk ut! Jag flytta från Skåne till Norrköping till PIVA allt blev värre och jag blev psykotisk minns inte så mycket mer men här i en lägenhet med "stöd" sitter jag nu och skadandet är fortfarande en stor del av mitt liv....

Saker jag inte nämt:

Jag har haft anorexia
Jag är/har varit missbrukare
Jag blev slagen i skolan
Jag har haft konstig relation till män

Så nu var det nog!!

Ny läsare? Om mig

När jag skriver detta är jag 21 år född 1990

( Om mig )

Jag heter Erica-Natalie, jag vet inte riktigt om jag är Erica eller Natalie..
När jag var 18 fick jag diagnosen borderline resan har varit lång och har legat 1,5 år på sluten psykiatrisk avdelning!
Jag lever nu  i en etta med min katt Bosse-Bo och kämpar med livet så gått jag kan! Har lätt för att helt plötsligt stupa rakt ner i skiten! Har ett självskadebeteende som dyker upp då och då..Just nu allt för ofta! Och jag delar upp Erica-Natalie i två olika personer så i min kropp lever två olika personer!

( Min familj )

Jag har en mamma som också bor i Norrköping sen har jag 3 underbara syskon som bor i Skåne..
Vill inte gå in mer på det, men vi är alla ”barn” splittrade.. Pojke född 1995, flicka född 1999, och en till flicka född 2004..Alltså mina syskon
Min pappa har jag ingen kontakt med efter olika omständigheter….

( Jobb, skola )

Innan jag blev Erica gick jag i skola nere i Skåne på omvårdnadsprogrammet. Var även timanställd på ett lekland.. Jobba ganska mycket! Just nu (2011) är jag sjukskriven men ska börja skolan igen när jag mår bättre…


Arkiv