Kokhett och virkning

Idag har det varit fruktansvärt varmt här i Vadstena.
Tog en promenad med personalen och var fullständigt svettig när jag kom tillbaka till avdelningen. Men har mig själv att skylla då jag inte vill gå i kortärmat. Inte för att jag har sår där, för det har jag inga utanför att folk lägger till gloögat precis som om man vore från en annan planet.
 
Suttit resterande tid med att försöka virka till mig ett par snygga inne tofflor men det går sådär. Tror jag fått till det nu, fick hitta på ett eget mönster eftersom det jag följde inte passade virknål och garn, blev konstigt.
Är så glad att jag får virka här och har något att göra om dagarna. Har virkat många ugglor,mössor,torgvantar,dukar och halsdukar till personalen. Och för ett tag sedan gjorde jag grytlappar till köket. Alltid roligt att kunna bidra till något..
 
Nu skall jag ta min medicin och fortsätta virka..
 
 

Säter, ett ställe utan hjärta (lång text)

Jag har fått det bekräftat! Säter rättspsyk är inget annat än en plats utan hjärta,omtanke och stöd.
För några veckor sedan lade jag till en tjej på instagram. Hon heter Sanna och är i 20 års åldern (har fått godkänt att skriva detta). Även hon har varit på Säter men betydligt längre än mig. Jag skrev ett meddelande till henne på instagram och frågade om hon ville lägga till mig på facebook för jag ville höra hur hon haft det på kliniken. Hon lade aldrig till mig men skrev ett långt inlägg och berättade hur hon hade haft det.
 
Bland annat hade hon under ett tillfälle lyckats ta livet av sig genom att strypa sig. Personalen hittade henne sedan och återupplivade henne med HLR (hjärt och lugnräddning) men hon fick aldrig åka till sjukhuset för att kolla hjärnskader och skador inne i halsen. Läkaren sade till henne att det var ett under att hon överlevde då hon varit död ett bra tag. Själv tycker jag att det är fruktansvärt dåligt att inte köras till sjukhus. Istället tog puls och blodtryck var 30:de minut. 
Sedan vid några andra tillfällen skar hon av senor men blev varken opererad eller sydd, hon fick helt enkelt inte åka till sjukhus. Idag har hon bestående men efter detta. Historian kan göras lång men avslutar hennes fall där och går till mitt eget...
 
Som jag skrivit i ett annat inlägg föll jag ihop många gånger. Dem flesta gångerna när jag åt pulssänkande medisinor för jag hade extrem hög vilopuls och hjärtat var påverkat. En gång när jag inte ville ta den för att det kändes som jag inte fick luft sade sjuksköterskan och kallade med sitt finger "grabbar kom, hon vill inte ta sin medicin" så jag var illa tvungen. Sedan när jag kom hit berättade läkaren för mig att jag absolut inte fick ta medicinen då jag har astma och dessa tabletterna kan då påverka andningen.
En gång när jag föll ihop var mitt blodtryck så pass lågt att jag kunde svimma sittandes. Inget gjorde mer än att jag fick en blöja så jag slapp resa mig och gå på toa då jag inte kunde stå på bebeb ens och skadat ryggen när jag ramlade baklänges rätt ned på svanskotan och in i väggen..Idag är jag fri från såna mediciner och har inte problem med blodtrycket längre. Ibland (inte ofta) när jag får pulspåslag får jag pulssänkande, dock en annan sort som inte påverkat andningen. Och när jag får dessa trabletter är det täta blodtryckskontroller. Och för att få ta tabetten måste jag ha en vilopuls mellan 130-150 slag i minuten..
 
När jag kom hit till andra kliniken togs det prover och det visade sig att jag hade/har anemi. Mina hjärndepoer (stavning) låg på 0,9 och det skall ligga över 9. Alltså kunde/kan jag inte bygga upp nytt blod utan att äta medicin för det.
 
Visst är detta sjukt? 
 
 
 

Korten på bordet och ångestladdad situation

Efter förrgårdagens inlägg tog jag tjuren i hornen och satte mig ned på kvällen för att prata med en av dem jag gillar i personalen. Jag förklarade att jag gämförde min och andras tallrikar vid middagen. Hon förklarade för mig att alla här vet att jag äter extremt lite gemfört med dem andra. 
Berättade även om mina osunda vanor till maten och att jag spyr. Osund relation till maten vet dem alla i personalen att jag har men att jag spyr var inte lika kännbart. På något sätt kändes det skönt med ändå ångrar jag mig en aning. 
Igår i rökrummet kom en sådan situation som gjorde mig väldigt ledsen.. "X" sade till "Ä" att hen skulle äta cips och dipp, varpå jag utbrister "åhh vad gott" och då tar sig "Ä" på magen och säger "skall du mata bebisen" . Blev väldigt ledsen men ville inte visa det så jag skrattade. Men när jag kom in på rummet igen föll tårarna! Tysta tårar som ingen fick se. Känner mig fruktansvärt äcklig!