Dark enough?

 
Jag hör hur dörren saktas öppnas,
Vänder mig om i sängen och låtsas sova,
Ber till mig själv att dom inte ska se blodet som nyss droppa på golvet,
Känner hur någon står riktigt nära och iaktar mig,
Blir för en stund rädd men tänker att det är folk som vill hjälpa mig,
Jag känner hur armen bultar från såren,
Kan knappt ligga still, börjar tyst gråta,
Dom säger något till varandra men kan inte uppfatta orden,
Ska dom inte gå snart?
Tänkte dom stå där hela kvällen?
Äntligen går dom,
Sätter mig upp i sängen och börjar högt gråta,
Paniken reser sig i hela kroppen, nu fokuserar jag inte längre på smärtan,
Tror dom verkligen jag sover så tidigt, eller vågar ingen säga något?
Om dom bara visste vad jag gjorde på nätterna,
Alla tårar som hysteriskt lämnar min kind,
Jag är arg på mig själv att jag döljer vad jag gör,
Bara spåren kan leda dom fram,
Spåren som går som en karta längst mitt golv,
Visar var jag har varit,
Sent på morgonen somnar jag,
Lovar mig själv att imorgon ska jag inte ljuga,
Ljuga för dom som försöker hjälpa mig,
Dom som annars kallas personal..
 
OBS!!!!!!!!
 
 
Snälla respektera att jag skrivit detta själv och vill INTE att det kopieras!!!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Om

Min profilbild

Hej!.. Erica-Natalie heter jag och bor i Östergötland men uppväxt i Skåne. I december 2015 blev jag inlagd på rättspsyk i Dalarna men är nu förflyttad närmare hem. Jag har i stort sätt varit inom psykiatrin hela livet. Jag kämpar.... Tro mina ord.. Här kan ni följa livet på rättspsyk och vägen till friheten igen...




RSS 2.0