I skuggan av ett monster

Jag är inte en människa, jag är en art för sig.
Jag fungerar inte som en människa, jag ser inte ut som en. Jag styrs av något som ni kallar hjärna men som jag väljer att kalla trassel.
Människor har varit elaka mot mig, jag har fått stå ut med en sån smärta som jag inte orkat bära den helt själv.
Jag har många gånger gett upp för att sedan resa mig upp och fortsätta gå. Ibland har jag verkligen inte velat resa mig upp, men jag har varit tvungen.
I januari var jag väldigt nära på att lämna denna jord, det handlade om minuter och sekunder. Jag låg ute i skogen i flera timmar med uppknäppt jacka. Jag kände att jag blev varm i hela kroppen och då visste jag "nu håller jag på att frysa ihjäl". Någon där uppe såg till mig och i sista sekund ringde jag mamma. Polisen hade då letat efter mig i timmar. När jag ringde mamma och knappt kunde prata visste jag att det inte var min tur, jag ville inte dö längre.
Jag kunde inte resa mig upp först, jag sa detta till mamma i telefonen och hon "röt" åt mig att försöka igen eftersom hon visste att jag skulle kämpa lite extra om hon "röt". Och visst fan reste jag på mig, men tog i så mycket att jag kissa på mig. Kunde krypa ut till gångstigen där polisen hitta mig. När jag kom tillbaka till avd hade jag en temp på under 35 grader.
Tror aldrig jag varit så rädd i hela mitt liv. Skulle jag legat där 20 minuter till hade jag inte funnits idag.
Jag är glad att jag finns, det är jag verkligen men ibland blir det bara så jäkla svårt.
Jag har min flickvän som är helt otrolig. Vill ju leva med henne..... 

Mat = Kaos

Maten är en katastrof just nu. Är ordinerad 6 näringsdrycker om dagen eftersom jag inte kan/vill äta.
Jag vet inte riktigt vad detta beror på, vissa dagar dricker jag endast kaffe och 2 näringsdrycker och det är ca 612 kcl på EN dag. Jag är skakig, illamående osv. Vissa stunder tror jag att detta beror på att jag vill skada mig på något sätt. Har gått ned 3 kilo sedan jag kom hem.
Jag måste verkligen ta tag i detta men det är svårt. Idag ska jag FÖRSÖKA få i mig liiite naturgodis.
 
Lördag helt enkelt =)
 

Sex månader på psyk

Jag har inte skrivit så mycket om tiden på psyk. Jag blev inskriven i början på september och skrevs ut i torsdags.
Början av inläggningsperioden var hemsk. Jag skada mig på alla sätt som gick och så höll jag på hela dagarna.
Efter ett tag mådde jag bättre och fick byta avdelning från PIVA till en öppen. Men kemin stämde aldrig riktigt bra med dem som jobbade på den öppna avdelningen så flyttades fram och tillbaka till PIVA.
Efter ett tag på PIVA bestämdes det att jag skulle flyttas till avd 26 och det var räddningen. Det var mycket bra personal och jag fick den peppningen jag behövde. Visst fick jag "återfall" även på 26.an men inte så allvarliga som på andra avd.
 
Det kom som en chock när jag fick veta att jag inte uppnådde kriterierna för att ha kvar LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård). Jag bröt ihop, både av panik och glädje. Jag skulle nu få skriva ut mig om jag ville och det gjorde jag.
Under sista tiden av inläggningen hade jag min flickväns stöd och hon har verkligen hjälpt mig mycket, åran kärlek går inte att beskriva. Det var lite jobbigt att komma hem men jag har fixat det bra (nästan, hade ett LITET "återfall" igår). Jag trivs hemma och jag köpte massa heminredning igår för 1400 kr och det tycker jag att jag var värd efter att spenderat 6 månader på psyk.
Nu blickar jag framåt och ser ett liv i framtiden med min flickvän. Hon är mitt allt och jag skulle aldrig ha klarat att återhämtat mig så snabbt om jag inte hade henne.
Vi blev tillsammans offentligt 28/3 men vi kalla oss redan innan det för partners. Men ni vet, man måste hitta det speciella datumet. Igår när vi vakna (hon som hos mig) så gick vi upp och fira med en cigarill.
Min älskade tokfia ♥
Kanske får ni se henne här på bloggen om ett tag, om ni inte redan har mig på facebook för där ligger redan bilder uppe på henne...