Som anden ur ett glas

Dagarna rullar på som vanligt här på PIVA, vissa timmar och minuter är hemska medans andra är bättre och dom bästa uppskattat jag och vill ta vara på dom.I början på nästa vecka så ska alls mins kontakter som är inblandade i min vård träffas. Som det ser ut nu blir det behandlingshem och jag vet inte hur jag ska ställa mig till det. "vill jag ha hjälp"? Är jag redo för att lämna mitt självskadande? Kommer jag en levande här ifrån? Är otroligt splittrad. Jag ver seriöst inte....

Är det värt att riskera sitt liv?

Mitt liv är i fara och det fick jag höra både idag och igår. Mitt självskadande har eskalerat så pass mycket att jag riskerar mitt liv. Det är som ett missbruk man behöver mer och mer. Skadandet är min bästa trygghet för jag vet att den alltid finns där.På piva och annan personal låter det som det kommer bli mer insatser nu för personalen på mitt boende är oroliga för mig och inte riktigt vet hur dom ska hantera mig.Jag hoppas på det bästa och att detta inte blir en lång inläggning.Fick två hästsprutor innan för att dom ansåg att jag behövde sova ett dygn men är ikke trött.. Får se hur detta går..

Psykiatriska intensivvårdsavdelningen är ett skämt

Jag är trött på att vara "hon", "hon" som ständigt åker in och ut eller framkallar djupa sår på sin kropp.
Självskadandet har blivit som ett missbruk, man måste ha mer och mer och till slut finns det ingen gräns över
vad man gör eller var. Denna gången var det djupt, på ett ställe som jag borde låtit bli. Men ångesten och dom små trollen tog över. Jag känner mig så jävla misslyckad som gång på gång...ja..jag är tyst nu istället...punkt..