11:29

Har inte bloggat på ett tag...tror jag....
Dagarna går ihop och jag har inte kontroll på något längre. Men en sak har jag koll på och det är att jag fått
den vidriga urinvägsinfektionen IGEN! Går på dubbeldos anebiotika (stavning?) eftersom den var så kraftig.
....
 Senaste dagarna har varit jobbiga, jag har kommit till en gräns där självskadebegäret är så starkt så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Skadar jag min allvarligt hamnar jag på PIVA igen (sluten avdelning) men om jag småskadar mig så ingen ser, då borde det gå? STOPP vänta här!!!! Jag har rumskamrater och jag skulle aldrig kunna låsa in mig på toaletten och skada mig i deras närhet, jag visar respekt för dem som jag vill att dem gör för mig. Tack och lov att jag hann stoppa den tanken och inse att jag inte ska göra det...
.......

Igår var personal från boendet här och det gick bra, dock tyckte någon av dom att jag verkade lite för medicinerad, visst jag kan hålla med, men jag behöver ha det såhär nu om jag ska orka...
Nu ska jag sluta skriva och göra något vettigt,...som inte finns att göra här...

Låt mig få slippa psyk NU


Jag vill inte vara inlagd på psyk längre nu, jag får panik.
Varför får jag bara inte vara hemma i min lägenhet? Tycker personalen jag är för krävande? Jobbig? Gör jag något fel? Eller har dom helt enkelt gett upp hoppet om mig och inte orkar mer när jag endå inte tar emot hjälpen så bra?
Det finns ju andra i huset som mår dåligt som får vara hemma.. Varför får just inte jag vara det?
"Nä du lilla (stora) Erica här ska du sitta resten av ditt liv, detta är vad du förtjänar" detta spelar upp sig i mitt huvud hela tiden och jag blir galen.
...
Samtidigt som jag saknar skadandet är det ganska skönt att klara sig utan det, det är sagt att om jag skadar mig en enda gång här blir jag förflyttad till PIVA (psykiatriska intensivvårdsavdelningen) igen och det vill jag fan ta mig inte.
Asså förstår ni inte? Jag är inte Erica längre, jag är något annat..
 
 
 
 

Gud du kan väl i alla fall göra så jag sover inatt?

Är så jävla förbannad så jag bara vill skrika åt helvete.
Jag fråga en skötare om hon visste vart sjuksköterskan var och jag fick följd frågan "vad vill du henne??"
Jag förklarade då att jag mådde dåligt och ville ha nozinan och hon frågar "varför??" och jag svarar: för att jag mår så jävla bra och hon säger "står du här och är spydig??"....
Visste seriöst inte om jag skulle skratta eller gråta blev helt förvånad och stämningen var inte på topp.
Känner mig så ensam och liten, jag känner inte personalen här och det skrämmer mig, är rädd att dom ska uppfatta mig fel eller något!!
 
Det hela med psyk känns jobbigt och meningslöst. Jag kom hit från ett liv med självskador varje dag.
Jag blev ifråntagen allt jag kunde skada mig med och var/är tvungen att byta mönster totat.
Jag har gråtit, jag har skrikit i ren panik över att inte kunna skada mig. Och nu sitter jag här med hur många lampor som helst och frågar mig själv om jag klarar detta.. Vill jag ens klara det? 
 
En personal på PIVA sa till mig "ditt självskadebeteénde blir bara värre och värre skador varje gång du kommer hit, vi är så oroliga när du åker hem om det är sista gången vi ser dig i livet, vi vet ju inte och är rädda att förlora dig". Kan förstå hennes tanke för jag håller med om att det liksom trappas upp ett steg hela tiden.
Vad är nästa liksom? 
När jag var på PIVA i början svalde jag två batterier igen men när jag insåg att jag faktiskt visste att jag inte skulle dö av det så tog jag tag i en tesked och förökte svälja den och en ssk ser mig och trycker ner sina fingrar i min hals och drar upp den i sista sekund. Vad hade hänt om jag faktiskt hade lyckats att svälja den? Förmodligen en operation.
 
Nej vad jobbigt detta blev att skriva, tårarna rinner och jag är frustrerad.
VAD FAN VILL JAG!?!?!?!??!??!?!?!?!?!??!?!!?!?!?!?!?!?!?!?!?!??!?!?!!?!?!?!?!?!?
Gud ge mig ett fuckning värdigt liv orkar inte ha det såhär längre. Ge mig hopp, ge mig tro och låt mig hoppas på mig själv. 
 

Om

Min profilbild

Hej!.. Erica-Natalie heter jag och bor i Östergötland men uppväxt i Skåne. I december 2015 blev jag inlagd på rättspsyk i Dalarna men är nu förflyttad närmare hem. Jag har i stort sätt varit inom psykiatrin hela livet. Jag kämpar.... Tro mina ord.. Här kan ni följa livet på rättspsyk och vägen till friheten igen...




RSS 2.0